Marléne

Hur kan annars intressanta ämnen och läsvärda texter bli i det närmaste olidligt tråkiga så fort det finns någon form av "måste" bakom?

I övrigt så tappade jag min lilla älskling i marken idag. Förlåt kära laptop, mitt lilla monster. Tack för att du verkar ha överlevt.

Ta i trä.

Jag gick in i min gamla blogg för att kopiera några gamla resedagbokstexter. Fastnade läsandes massor av gamla inlägg. Jag hade väldigt mycket att säga en gång i tiden - och jag gjorde det bra. Vart tog den där blixtrande intelligensen, den slagfärdiga verbaliteten och de klockrena reflektionerna vägen? Eller är de kanske kvar, men kommer inte längre på pränt för att skrivarlusten gått i dvala? För inte är det väl så att mitt liv har gått och blivit så förbenat tråkigt att jag helt enkelt inte har något att skriva om?

...

Eller?

....

Nej.

Nej. Så är det inte. Det har faktiskt knallat på rätt bra, mitt liv. Jag har skrivit C-uppsats, köpt en dator, jobbat en massa, blivit sambo och bostadsrättsägare, åkt till Bulgarien, åkt till Thailand och kommit hem igen och firat nyår. Med mera. Det är väl snarast så att jag har haft för mycket att göra för att skriva.

Och Nancy dog. Det förändrade mycket i mitt liv. Det förändrade mig. Jag håller precis på att ta mina första stapplande steg tillbaka till den numera ensamma verkligheten efter att ha spenderat ett år i kolsvart förtvivlan och sorg och enbart deltagit i de vaknas värld genom en djup känslomässig dimma. Det måste vara nog nu. Jag måste kunna ta styrka av kärleken och minnena istället för att förgöras av saknaden och sorgen. Det är hon värd.

"Det var ju bara en katt" tänker du kanske. Ja. Och du är bara en människa.

Jag är som ni kanske vet anställd på en gäng bemanningsföretag som extrajobbare. Via ett av dessa har jag sökt en del sommarjobb, och idag ringde de och erbjöd mig precis det jobbet jag helst ville ha. Tjoho, tänkte jag. Två minuter senare kryper det fram att man måste ha bil för att ta sig dit. De hade visst missat att skriva ut det i annonsen. Sammanfattningsvis: Idag fick jag jobb och blev av med det inom loppet av 2 minuter. Livet är spännande.

I övrigt tror jag jag har bestämt mig för vad jag ska hitta på nästa läsår. Tror jag. Kanske. Antagligen. Eller? Jo. Ja, jag har bestämt mig. Jag skiter i stadsbytet och tar det lite lugnt istället. Det är jag värd. För jag är faktiskt fantastiskt duktig.

Nu ska jag äta glass. Gör det du med.

Jag loggade in på lunarstorm härom dagen. Ni vet den där fjortisvarienten av facebook (inte för att facebook nu är så fantastiskt vuxet, men där kan folk i alla fall skriva r och s istället för j och z) som vi ägnade alldeles för mycket tid åt en gång i tiden. Tittade på min dagbok och insåg att jag där har en mastig samling av mina tankar från 1999 till 2005. I perioder har jag skrivit varenda dag.

Jag har aldrig varit mycket för att skriva en privat dagbok. Känns som slöseri med tid. Samtidigt är det ju faktiskt riktigt charmigt (och ibland pinsamt) att kunna gå tillbaka och läsa om vem man var, vad man gjorde, vad man tyckte och tänkte och kände. Min lunarsamling är min enda sådana förteckning. Ja, och den här bloggen då. Vart vill jag komma med det här? Jo, jag kom fram till att jag ska försöka hinna med min stackars blogg lite då och då.

Sagt och gjort, jag satte mig vid datorn, loggade in på bloggen och klickade på "skapa inlägg". Och blev utslängd till översiktssidan. Klickade. Blev utslängd. Klickade på något annat. Blev utslängd. Och så vidare. Morr, tänkte jag och la ner hela den planen ytterligare några veckor. Nu har jag i alla fall lyckats ta mig in. Motivaionen är inte på topp längre, men vem vet... Om inte annat kan jag ju slänga in delar av min C-uppsats här och tvinga er att läsa den bit för bit. Moahahaaa!

Så vad gör jag egentligen nu för tiden?
Jo, jag bor en en centralt belägen, söt liten etta i Västerås, ett (eller två) stenkast från Mälardalens Högskola, där jag är på upploppet inför mina två kandidatxamen. Nämnda upplopp består av 200% plugande - c-uppsats i miljökommunikation på heltid, extrakurs i förnyelsebar energi på halvtid och rester från en extrakurs i globalisering och hållbar utveckling på halvtid. Vid sidan om detta har jag 2 extrajobb som jag dissar ganska mycket just nu och en pojkvän, som jag ägnar alldeles för mycket tid åt (men det är det värt). Vidare (utan inbördes ordning) umgås jag med vänner, spelar poker, super, dansar, tittar på serier, spelar dataspel, är förkrossad över min älskade katt Nancys död för snart ett halvår sedan, gosar med min nya laptop, spelar guitarhero, skriker åt min pojke, pussar på min pojke, hälsar på mamma med man och hästen alldeles för sällan, städar, öppnar post, sover, äter, duschar, mm, mm.

Sen, då? undrar du kanske. Vart tar mene vägen efter allt detta pluggande, när hon har sina två kandidatexamen?

Det är en mycket bra fråga. Hör av dig om du har ett bra svar.

Ett par timmar på flyget och plupps, så är man hemma igen. Bisarrt.

THE END

(På just den här resan, alltså.)

Dagen

Den 17:e april 2007 gifte sig antligen min thailandska styvsyster och hennes tyska man sig pa traditionellt, thailandskt vis hemma i hennes barndomsby. En blandning av seriosa ceremonier med munkar, symboliska traditioner for lycka, festliga upptag for skratt och tarfyllda tack till foraldrar och familj.



Brudparet blir valsignade av munkarna.




Hela huset och tradgarden avr fyllda med blomdekorationer.



Min vackra styvsyster Siripen (eller Som, som hon kallas)



Sonja, Siripens nara van, som dessutom pratar mycket bra engelska, vilket vi inte ar helt bortskamda med folk som gor. Nagot galen, men trevlig prick.



Min charmige styvbror Kom och hans japanska fru Mickie som haller pa att ge ris till munkarna.



En av byns fina tanter, ocksa hon i full fard med munkmatning.



Precis som brudens lyckliga, men totalt slutkorda (av att organisera brollopet) mor Bunsaen.



Mycket folk lyckades de pressa in, men manga fick sitta utanfor. Totalt antal gaster under dagen/kvallen: 300 (!).



Thailandare tycker om farg. Och glitter.



Brudparet och en av byns chefsmunkar, som ocksa ar Bunsaens bror.



Min underbara thailandska familj.



En del av cememonin var att Tom (tysken, maken, som ni sakert forstar) under tjo och tjim var tvungen att be och betala sin forbi ett antal symboliska hinder for att komma in till huset och fram till sin brud.



Och hans fotter maste naturligtvis tvattas, sa han inte tar med sig smuts in i sin nya familj.



Pengar betalas till brudens foraldrar, 100.000 baht i det har fallet, oftast mindre, ibland mer. (Tackte knappt brollopskostaderna.)



Brudparet "binds ihop" och valsignas.



Alla knyter lyckoband runt Soms och Toms armar. Har pappa, som passar pa att saga nagot sa fint att alla narvarande borjade grata.



Som avslutning pa ceremonierna gar brudparet och lagger sig tillsammans och pussas en gang, efter en skojig lek dar man har gomt mynt i sangen och bruden och brudgummen tavlar om att hinna hitta flest mynt. Siripen vann med rage. Saklart.


Kvallen

Paus under de hetaste timmarna - och sen var det fest!



Trott och lycklig Bunsaen (Hon akte in pa sjukhus nar allt var klart, helt utpumpad och gratandes av lycka. Brollopet ar en mycket, mycket viktig ceremoni for foraldrarna har. Ar mer till for att tacka dem an for att fira sig sjalva. En bekraftelse pa att hon gjort ett bra jobb som mor. Men hon mar bra nu. Ett dygns somn med dropp var allt hon behovde.), avklippt pappa och svettig jag.



Lillflickan till hoger fangade buketten, vi andra far vanta lange med giftamal. (Inte mig emot.)



Hela kvallen holls det tal eller sjongs kareoke uppe pa scenen.



Pa terassen dansade vi glatt.



Tradgarden, terassen, uppfarten och grannarnas tradgard var fulla med folk.



Anna, Jag och Pappa - de tre farangerna pa plats.

Vi gick ganska tidigt, da vi haft ett par tuffa dagar med lite somn innan, sa vi missade nar Kom sjong, tyvarr. Men det var en trevlig kvall och en fin dag. Nu har jag varit pa mitt livs forsta brollop - och det pa ett thailandskt sadant och som brudens syster. Jag som inte ens hade nagon syster for bara ett par ar sedan. Nu har jag en hel thailandsk slakt som valkomnar mig varmt. De ar jattesota.

Det var en gang for lange sedan en helig, vit elefant som bar den siamesiska kungens heligaste reliker pa ryggen. Elefanten slapptes los for att visa var den nya tillflyktsorten for dessa skulle vara, efter att de just raddats undan en invasion, och den styrde genast stegen norrut. Pa en bergstopp mitt i jungeln i norra Thailand stannade den, snurrade tre varv och lade sig ner och dog. Nedanfor berget vaxte sedan en stad fram, Chiang Mai, och pa platsen dar den vita elefanten dog restes ett tempel - ett av Thailands mest valbesokta, beromda och heliga tempel: Doi Sutep.

Har du nagon gang varit med om en riktigt stor och brutal vattenfight som pagatt riktigt lange? Stora vattenpistoler? Mycket folk? Flera timmar? Tank dig det varsta i den vagen du nagonsin varit med om, och du ar fortfarande inte i narheten av det har.

Har du varit blot nan gang? Badat med kladerna pa? Du vet sadar blot som man kanner sig nar man just gar upp ur vattnet med genomvata klader? Det ar inte ens halften av hur blot man blir av det har.

Varit pa nagon stor, galen fest nagon gang? Sista april i Uppsala kanske? Absolut ingenting i jamforelse.

Det Thailandska nyaret har precis passerat. Tre dagar (minst) av jattefest och brutalt vattenkrig i HELA landet. ALLA ar med och ALLA kastar vatten pa ALLA fran soluppgang till solnedgang. Studentstaden Chiang Mai ar varst, dar firas det i narmare en vecka och bilkoerna in mot staden pa formiddagen och ut pa kvallen ar milslanga. Det slapps pa extravatten i kanalen och det ar proppfullt med folk som slanger hink efter hink med vatten pa varandra.

Sa har sag det ut i Chiang Mai 13-15:e april i ar:









(Ja, sjon bilen aker igenom ar normalt en vag.)



Firandet av nyaret, Songkran, har utvecklats och kanske i viss man urartat sedan det i borjan handlade om att ga ren in i det nya aret. Man tog en skal med doftande blomvatten och stankte lite forsiktigt pa sina nara och kara for att symbaliskt tvatta dem infor ett nytt ar. Det gar lite brutalare till nu for tiden. Men alla ar fortfarande med, skrattar och ler och tackar snallt nar de far en skopa vatten over huvudet. Och med tanke pa hur varmt det ar i april i det har landet ar det bara skont att fa hink efter hink med vatten over sig hela dagen. Men se upp for isvattnet...

Imorgon formiddag lamnar jag Koh Phangan. Usch.

Mina damer och herrar, far jag lov att presentera - enbart 5 dagar gammal - min tatuering!





Och nej - det gjorde inte sarskilt ont.

Resesallskapet ar utbytt men platsen ar den samma. Kvar pa Koh Phangan, fast Timling har akt hem, Anna till Japan och Jenny Fors hit. Sjalv ar jag lite smakrasslig for tillfallet. En kombination av smakrampor far mig pa daligt humor och orsakar hemlangtan. Men det ar over imorgon, det har jag bestamt.

Nasta internetning ska jag ha med mig kamerasladden. Da kommer en liten overraskning...

Ha det bra i varsolen!